I
You are dead
and I have to go up the stairs
take all the steps
and know
like a rebellion in my blood
a strange thing that has insinuated itself
between us
I want to fill your clothing
with you
Your boots
with your feet, your legs, your gait —
How you walked in your boots! What joy!
Now the boots stand there
intangible without
you
You are dead
The very thought
makes all my memories dissolve
Never again
will I go up a flight of stairs
without thinking of you
never again see a pair of boots
without feeling your steps
vibrate
through the house
And I have to
live…… Walk our paths
Track my way
to the mad birch forest
where the contours of your face
have shaped the sky
What will happen
when the brook no longer is
sheltered by snowdrifts?
And the transparent water
ruthlessly polishes
its stones and bones?
The white nights
that we lived inside
will rise like a hissing fire
from the greening birch crowns
Now all caresses
are burning wounds
and heavy blows
I’m afraid the snow
that means to melt…… this spring
will leave all things exposed
And I’ll walk on the naked burning
ground in a new nearly overwhelming
solitude
Drops fall from the roof
Deep under the blanket of snow
water already runs in thin ripples
Here not a single
tree stands
that you have not
abandoned
II
I’m afraid of the light
Your loss becomes so distinct
in the whiteness
In everything I see
how you
are not here
In the gaps between trees
In the birds’ cries
thrust out
I heard
in the wagtail’s quick
chatter
that you were missing
And the wild swans trumpeting across the river
wanted to tear me apart
I don’t know why
But everything’s
wrong
Spiraling in reverse
with tremendous force
I’m flung
far into the distance this spring
this light
III
Life
wants to teach me
to not understand
I swear it, no
I do not understand
I will never understand…… The bullfinches
sit in the birch tree
saying they are fruits
The nights that cower over me
are easier…… And the dark
heathen time
Still they are there
with their mournful cries and red breasts
Bird-fruits
Miracles
No one can say
where the awakening that rides the wind
actually will lead
Maybe still farther away
Is that possible?
The water
eats through the snow
I walk around in my rooms
where just now a huge absence
has moved in
I swear:
I do not understand
Vårsvit
ur Nattliga Samtal av Elisabeth Rynell
I
Du är död
och jag måste gå uppför trappan
gå alla stegen
och veta
som ett uppror i mitt blod
något främmande som nästlat sig in
mellan oss
Jag vill fylla dina kläder
med dig
Dina stövlar
med dina fötter, dina ben, dina steg —
Hur du gick i dina stövlar! Vilken fröjd!
Nu står stövlarna där
på ett ogripbart sätt utan
dig
Du är död
Själva tanken
får alla minnen att upplösas
en förskräckelse har drabbat mig
jag kommer aldrig mer
gå uppför en trappa
utan att tänka på dig
aldrig mer se att par stövlar
utan att känna dina steg
vibrera
genom huset
Och jag måste leva
Gå våra vägar
Spåra mig fram
till den galna björkskogen
där dina anletsdrag
skulpterat själva himlen
Hur ska det gå
när bäcken inte längre
skyddas av drivor av snö?
Och det genomskinliga vattnet
hänsynslöst slipar
sina stenar och ben?
De vita nätterna
som vi levde inuti
kommer stå som en fräsande eld
ur de grönskande björkkronorna
Allt som var smekningar
är nu rivsår
och hårda slag
Jag är rädd för snön
som tänker smälta denna vår
och lämna allting blottat
Och jag ska gå på den nakna brännande
marken i en nästan överväldigande
ensamhet
Det droppar från taken
Djupt under snötäcket
färdas redan vattnet i tunna rännilar
Här finns inte
ett träd
som inte du har
lämnat
II
Jag är rädd för ljuset
Saknaden blir så tydlig
i det vita
På allting ser jag
hur du
är inte här
I mellanrummen mellan träden
I fågelskriken
som stöts ut
Jag hörde
i sädesärlens snabba
pladdrande
att du saknades
Och sångsvanarna som skrek över älven
ville slita sönder mig
Jag vet inte varför
Men allt
är fel
Ett förvridet baklänges
med väldig kraft
Jag slungas
så långt…… iväg denna vår
detta ljus
III
Livet
vill lära mig
att inte förstå
Nej jag lovar
jag förstår inte
jag ska aldrig förstå…… Domherrarna
sitter i björken
och säger att de är frukter
Nätterna
som kurar över mig
är enklare…… Och den mörka
hedniska tiden
Ändå är de där
med sina vemodsrop och röda bröst
Fåglafrukter
Under
Ingen kan säga
vart väckelsen som far i vinden
egentligen vill föra
Kanske längre bort ändå
Är det verkligen möjligt?
Vattnet
äter sig genom snön
Jag går omkring i mina rum
där nyss en stor frånvaro
flyttat in
Jag bedyrar:
jag förstår inte
Elisabeth Rynell is a poet, novelist, and essayist whose life and works are grounded in the north of Sweden. A master storyteller in all forms, she has been awarded multiple prizes for many of her books. The two that brought her to national attention–Nattliga samtal (Night Talks, 1990) a suite of poems and Hohaj (1997) a novel–are works of mourning for her husband, Ulf Östergren, who died in his early thirties. The University of Umeå granted her an Honorary Doctorate in Literature in 2012. Night Talks (World Poetry Books, 2019) will be her first book of poems published in English.